Kuvertskräck

Om man är för sjuk för att orka arbeta, men inte blir sjukskriven, och därmed inte heller får någon sjukpenning, så hamnar man i fritt fall ekonomiskt. Ytterst få har så stor ekonomisk buffert att man klarar det någon längre tid.

Man kan klara sig en begränsad tid. Först skär man kanske ner på utgifter som inte är helt nödvändiga. Man säljer sådant som man kan avvara. Samtidigt tär man på sin ekonomiska buffert. Till slut tvingas man skära ner på utgifter som inte är onödiga. Försäkringar, a-kassa, pensionssparande och liknande. Till sist finns inget mer att skära ner på, inget mer att sälja, ingen mer buffert. Det är då det börjar.

Först kommer påminnelserna. Som om man inte redan visste att man borde ha betalat. Man vet allt för väl, med det finns inga pengar kvar. Sedan kommer kraven. Inkasso! Som om man inte redan visste. Inkasso! Blotta ordet skrämmer. Företag som specialiserar sig på att skicka lagom hotfulla brev med lagom hotfulla juridiska formuleringar. Företag som skor sig på andras olycka.

Det är alltid fönsterkuvert. Gärna med klatschiga logotyper, så att brevbäraren och alla som tjuvkikar i brevlådan skall se vilken usel människa man är. Han får inkassobrev! Och är det inte logotyper, så är ofta fönstret så stort att det går att se vad det handlar om ändå, för att adressen bara tar upp en del av fönstrets yta.

Till sist kommer hoten. Kronofogden! Jodå, de har en klatschig logotyp på kuverten de också. Och de har maktmedel som inte inkassobolagen har. De kan driva in din lön och mäta ut dina ägodelar. De kan tvinga dig från hus och hem. Vill det sig riktigt illa kan det till och med komma delgivningsmän. De kräver underskrift som bevis på att man tagit emot försändelsen och sedan får man en saftig räkning för deras tjänster. Som om inte pengarna redan var tillräckligt slut.

I början kontaktar man alla dem som skickar påminnelser, krav och hot. Man försöker förklara hur det ligger till. Att man är för sjuk för att orka arbeta, men ändå inte får någon sjukpenning. Till en början är de flesta om inte vänliga, så åtminstone inte ovänliga. De förklarar sakligt problemets art. Att man inte har betalat. Som om man inte visste. När de till sist inser att man inte kommer att kunna betala, hur många gånger de än förklarar, så kommer den nästan alltid till sist. Frasen. Frasen som de alla använder när de tycker att det är slutdiskuterat. ”Det kan vi inte ta någon hänsyn till.”

Proceduren upprepas. Igen och igen. Man vill ju göra rätt för sig. Det är inte det som är problemet. Problemet är ju att man inte har några pengar.

Till slut ger även den ihärdigaste upp. Ingen orkar i längden förklara om och om igen att man visst vill göra rätt för sig, men att man inte kan. Att man inte har några pengar för att man är för sjuk för att orka arbeta, men ändå inte får någon sjukpenning. Hur många gånger skall man orka ringa och förklara? Till sist slutar man ringa.

Om man ändå inget kan göra, så är det ju ingen större idé att ens öppna breven. Det tjänar ju inget till. Man har ju i alla fall inga pengar, hur många brev de än skickar.

Breven samlar sig på hög. Högarna växer. Ju större högarna blir, desto sämre mår man.

Breven fortsätter komma. Fler och fler. Tjockare och större. Som om det gjorde någon skillnad hur tjockt och stort brevet är. Man har inte mer pengar för det.

Att uppleva det jag beskrivit ovan skulle vara oerhört pressande även om man var fullt frisk. Om det sker medan infektionerna brinner i kroppen är det så stressande att det kan knäcka även den starkaste. I mitt fall var det en starkt bidragande orsak till att jag drabbades av en djup utmattningsdepression, som jag fortfarande kämpar för att ta mig ur.

Jag har förstått vid samtal med psykologer, kuratorer, läkare och andra att det inte är särskilt ovanligt att man reagerar så här. Man drabbas av kuvertskräck. Ändå fortsätter breven komma. Till vilken nytta? Vad tror man sig kunna åstadkomma?

Jag har levt med kuvertskräck i många år. Jag har stora högar med brev som är öppnade. Somliga slänger dem. Det har jag inte gjort, för då skulle jag avhända mig möjligheten att använda dem som bevis i framtiden.

När jag mådde som sämst, så öppnade jag inga brev alls. Nu öppnar jag de flesta brev som kommer, men vissa avsändares brev läggs fortfarande på hög. Jag har ju ändå inga pengar, så jag kan inte betala!