Nedanstående brev har skickats till följande adressater:
Stefan Löfven, statsminister
Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister
Gustav Fridolin, utbildningsminister
Åsa Romson, klimat- och miljöminister, vice statsminister
Magdalena Andersson, finansminister
Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister
Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister
Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister
Gustav Fridolin, utbildningsminister
Åsa Romson, klimat- och miljöminister, vice statsminister
Magdalena Andersson, finansminister
Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister
Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister
Det kommer också att skickas till valda media.
Den svenska välfärden - vision och verklighet
Onsdag 9 december skall straffet verkställas. Vräkning! Mitt brott?
Sjukdom.
Jag är en 55-årig civilingenjör.
Under mitt yrkesliv har jag bland annat jobbat med undervisning på teknisk
högskola, marknadsföring på ett av Sveriges största industriföretag och som
kommunikationskonsult i eget företag.
Jag har alltid blivit förkyld
lätt. Kring millennieskiftet började problemen förvärras. Infektionerna kom
oftare, blev kraftigare och varade längre. Till sist, i mars 2005, sökte jag
hjälp på Ekerö vårdcentral. Ett blodprov gav snabbt besked: ”Inga bakterier, en
vanlig virusinfektion, går över av sig själv.” Infektionerna fortsatte, år
efter år. Om och om fick jag höra samma sak. Själv var jag övertygad om att det
inte var fullt så enkelt.
För det mesta var infektionerna
så kraftiga att jag inte klarade av att arbeta, ändå blev jag inte sjukskriven.
Konsekvenserna av att bara kunna jobba korta perioder och däremellan helt sakna
inkomst blev katastrofala. Jag tvingades gå från hus och hem, och är nu helt
utblottad och skuldsatt upp över öronen.
I dag vet alla att jag hade rätt.
I november 2013 träffade jag till sist en läkare som lyssnade. Hon kom snabbt
fram till att jag har celiaki. Jag tål inte gluten. När jag började äta
glutenfritt upphörde infektionerna över en natt. Jag trodde det var slutet på
en mer än ett decennium lång mardröm, men nu började den svåraste kampen, den mot
myndigheterna.
Under resans gång konstaterades
också utmattningsdepression, lågmalignt lymfom (”lågelakartad” blodcancer) och
magsår. I januari 2012 blev jag till sist sjukskriven.
När jag ansökte om sjukpenning
struntade Försäkringskassan i de uppgifter jag lämnat. De baserade i stället
min sjukpenninggrundande inkomst på de korta perioder jag orkat arbeta, utan
att ta hänsyn till att jag varit sjuk. Jag fick därför kraftigt reducerad
sjukpenning. Vid denna tidpunkt mådde jag så dåligt, såväl fysiskt som
psykiskt, att jag inte orkade ta strid.
I januari 2014 minskades min
sjukskrivning till 75 % för att jag skulle försöka komma igång med mitt
företag. Samtidigt höll Skatteverket in F-skatt och momsregistrering, så att jag
inte kunde jobba. Med 75 % av en redan kraftigt reducerad sjukpenning kom jag
efter med hyra och andra räkningar.
I januari i år, efter tre infektionsfria
månader, började jag sakta återhämta mig. Jag kontaktade Försäkringskassan angående
min sjukpenninggrundande inkomst. Givet min sjukdomsbild, skulle den gå att
ompröva, trots att det gått mer än 2 månader sedan beslut. Jag sammanställde de
uppgifter som efterfrågats och skickade in ansökan. Trots givna besked avslogs
den.
I juni fick jag svälta. Jag
levde på 1000 kcal per dag i 24 dagar. I juli blev jag utförsäkrad. Jag blev
helt utan inkomst i tre månader. Jag kunde inte ta mig till överlämningsmöte
med Arbetsförmedlingen, jag kunde inte ta mig till inplanerade läkarbesök och
jag kunde inte genomföra planerad vård och rehabilitering. Socialförvaltningen
i Ekerö kommun gav ingen hjälp för jag var företagare. Utan hjälp från vänner
hade jag svultit ihjäl.
I oktober sökte jag sjukpenning igen.
Försäkringskassan underkände då psykiaterns läkarintyg för att jag inte träffat
honom personligen, utan bara via telefon. Jag straffas för Försäkringskassans
fel och blir utan sjukpenning. I oktober söker jag även försörjningsstöd i
Kungälvs kommun där jag vistas nu. Efter sex veckor har jag fortfarande inte
fått besked. Det är nu mer än fyra månader sedan jag hade någon inkomst.
Min fysiska hälsa fortsätter
sakta att förbättras. Jag vill och borde ägna mig åt att komma igång med mitt
företag. I stället lägger jag all min tid och energi åt att strida mot
myndigheterna.
Visionen om den svenska
välfärden är vacker. Vår ambition är att
se till att människor får, på ett individuellt plan, det stöd och den hjälp som
man behöver för att komma tillbaks till arbetsmarknaden så snart som möjligt.
Annika Strandhäll, Socialförsäkringsminister. Ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.
Människa. Trygghet. Förtroende. Försäkringskassans vision.
Verkligheten är en annan. Vården
är så upptagen med att leka företag för att effektivisera verksamheten att man
inte hinner lyssna på patienterna. Myndigheterna bryter medvetet och systematiskt mot lagen för att
spara pengar. Enskilda kommer i kläm.
Ett samhälles grad av
civilisation kan avgöras av hur det behandlar sina svagaste. Med detta mått är
Sverige inte särskilt civiliserat. Ord som solidaritet, medmänsklighet och
omtanke saknar värde. Människors värde avgörs av möjliga framtida
skatteintäkter. Sjukdom bestraffas.
Samhället driver Ebberöds bank. Myndigheter
suboptimerar. En sparad krona får kosta hur mycket som helst, så länge kostnaden
drabbar en annan budget. Jag vill inget hellre än att komma igång med mitt
företag, men myndigheterna sätterkäppar i hjulet. Ett decennium av sjukdom, i
onödan, har kostat kring tio miljoner i uteblivna skatteintäkter. Hur mycket
har sparats?
Socialförsäkringssystemet är,
precis som namnet antyder, ett försäkringssystem. Inte välgörenhet. Vi betalar
premier genom våra skatter och har lagstadgad rätt till ersättning vid ”skada”.
Jag har betalat skatt sedan jag var i tonåren, och jag finner det STÖTANDE att myndigheterna
medvetet och systematiskt bryter mot lagen för att spara pengar. Det är
ovärdigt ett samhälle som gör anspråk på att kalla sig civiliserat.
Och nu skall alltså min sjukdom
bestraffas med vräkning.
Baserat på tidigare erfarenhet
bedömer jag risken som stor att detta brev aldrig når sin adressat, utan blir
läst och besvarat av en brevhandläggare, sannolikt med ett standardsvar. Det
känns tråkigt, men är inte mycket jag kan göra åt. Det viktigaste är att jag
sanningsenligt kan säga att jag skickat det, när jag nu i min nöd vänder mig
till media i förhoppningen att de på något mirakulöst sätt skall kunna bidra
till att jag kan undvika att bli vräkt.
Med vänlig hälsning
Kjell Samuelsson
Har du paypal?jag kan skicka dig en hundring.
SvaraRadera