Den svenska välfärden - vision och verklighet. Brev till makt och media.

Nedanstående brev har skickats till följande adressater:

Stefan Löfven, statsminister
Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister
Gustav Fridolin, utbildningsminister
Åsa Romson, klimat- och miljöminister, vice statsminister
Magdalena Andersson, finansminister
Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister
Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister

Det kommer också att skickas till valda media.

Den svenska välfärden - vision och verklighet

Onsdag 9 december skall straffet verkställas. Vräkning! Mitt brott? Sjukdom.

Jag är en 55-årig civilingenjör. Under mitt yrkesliv har jag bland annat jobbat med undervisning på teknisk högskola, marknadsföring på ett av Sveriges största industriföretag och som kommunikationskonsult i eget företag.

Jag har alltid blivit förkyld lätt. Kring millennieskiftet började problemen förvärras. Infektionerna kom oftare, blev kraftigare och varade längre. Till sist, i mars 2005, sökte jag hjälp på Ekerö vårdcentral. Ett blodprov gav snabbt besked: ”Inga bakterier, en vanlig virusinfektion, går över av sig själv.” Infektionerna fortsatte, år efter år. Om och om fick jag höra samma sak. Själv var jag övertygad om att det inte var fullt så enkelt.

För det mesta var infektionerna så kraftiga att jag inte klarade av att arbeta, ändå blev jag inte sjukskriven. Konsekvenserna av att bara kunna jobba korta perioder och däremellan helt sakna inkomst blev katastrofala. Jag tvingades gå från hus och hem, och är nu helt utblottad och skuldsatt upp över öronen.

I dag vet alla att jag hade rätt. I november 2013 träffade jag till sist en läkare som lyssnade. Hon kom snabbt fram till att jag har celiaki. Jag tål inte gluten. När jag började äta glutenfritt upphörde infektionerna över en natt. Jag trodde det var slutet på en mer än ett decennium lång mardröm, men nu började den svåraste kampen, den mot myndigheterna.

Under resans gång konstaterades också utmattningsdepression, lågmalignt lymfom (”lågelakartad” blodcancer) och magsår. I januari 2012 blev jag till sist sjukskriven.

När jag ansökte om sjukpenning struntade Försäkringskassan i de uppgifter jag lämnat. De baserade i stället min sjukpenninggrundande inkomst på de korta perioder jag orkat arbeta, utan att ta hänsyn till att jag varit sjuk. Jag fick därför kraftigt reducerad sjukpenning. Vid denna tidpunkt mådde jag så dåligt, såväl fysiskt som psykiskt, att jag inte orkade ta strid.

I januari 2014 minskades min sjukskrivning till 75 % för att jag skulle försöka komma igång med mitt företag. Samtidigt höll Skatteverket in F-skatt och momsregistrering, så att jag inte kunde jobba. Med 75 % av en redan kraftigt reducerad sjukpenning kom jag efter med hyra och andra räkningar.

I januari i år, efter tre infektionsfria månader, började jag sakta återhämta mig. Jag kontaktade Försäkringskassan angående min sjukpenninggrundande inkomst. Givet min sjukdomsbild, skulle den gå att ompröva, trots att det gått mer än 2 månader sedan beslut. Jag sammanställde de uppgifter som efterfrågats och skickade in ansökan. Trots givna besked avslogs den.

I juni fick jag svälta. Jag levde på 1000 kcal per dag i 24 dagar. I juli blev jag utförsäkrad. Jag blev helt utan inkomst i tre månader. Jag kunde inte ta mig till överlämningsmöte med Arbetsförmedlingen, jag kunde inte ta mig till inplanerade läkarbesök och jag kunde inte genomföra planerad vård och rehabilitering. Socialförvaltningen i Ekerö kommun gav ingen hjälp för jag var företagare. Utan hjälp från vänner hade jag svultit ihjäl.

I oktober sökte jag sjukpenning igen. Försäkringskassan underkände då psykiaterns läkarintyg för att jag inte träffat honom personligen, utan bara via telefon. Jag straffas för Försäkringskassans fel och blir utan sjukpenning. I oktober söker jag även försörjningsstöd i Kungälvs kommun där jag vistas nu. Efter sex veckor har jag fortfarande inte fått besked. Det är nu mer än fyra månader sedan jag hade någon inkomst.

Min fysiska hälsa fortsätter sakta att förbättras. Jag vill och borde ägna mig åt att komma igång med mitt företag. I stället lägger jag all min tid och energi åt att strida mot myndigheterna.

Visionen om den svenska välfärden är vacker. Vår ambition är att se till att människor får, på ett individuellt plan, det stöd och den hjälp som man behöver för att komma tillbaks till arbetsmarknaden så snart som möjligt. Annika Strandhäll, Socialförsäkringsminister. Ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning. Människa. Trygghet. Förtroende. Försäkringskassans vision.

Verkligheten är en annan. Vården är så upptagen med att leka företag för att effektivisera verksamheten att man inte hinner lyssna på patienterna. Myndigheterna bryter medvetet och systematiskt mot lagen för att spara pengar. Enskilda kommer i kläm.

Ett samhälles grad av civilisation kan avgöras av hur det behandlar sina svagaste. Med detta mått är Sverige inte särskilt civiliserat. Ord som solidaritet, medmänsklighet och omtanke saknar värde. Människors värde avgörs av möjliga framtida skatteintäkter. Sjukdom bestraffas.

Samhället driver Ebberöds bank. Myndigheter suboptimerar. En sparad krona får kosta hur mycket som helst, så länge kostnaden drabbar en annan budget. Jag vill inget hellre än att komma igång med mitt företag, men myndigheterna sätterkäppar i hjulet. Ett decennium av sjukdom, i onödan, har kostat kring tio miljoner i uteblivna skatteintäkter. Hur mycket har sparats?

Socialförsäkringssystemet är, precis som namnet antyder, ett försäkringssystem. Inte välgörenhet. Vi betalar premier genom våra skatter och har lagstadgad rätt till ersättning vid ”skada”. Jag har betalat skatt sedan jag var i tonåren, och jag finner det STÖTANDE att myndigheterna medvetet och systematiskt bryter mot lagen för att spara pengar. Det är ovärdigt ett samhälle som gör anspråk på att kalla sig civiliserat.

Och nu skall alltså min sjukdom bestraffas med vräkning.

Baserat på tidigare erfarenhet bedömer jag risken som stor att detta brev aldrig når sin adressat, utan blir läst och besvarat av en brevhandläggare, sannolikt med ett standardsvar. Det känns tråkigt, men är inte mycket jag kan göra åt. Det viktigaste är att jag sanningsenligt kan säga att jag skickat det, när jag nu i min nöd vänder mig till media i förhoppningen att de på något mirakulöst sätt skall kunna bidra till att jag kan undvika att bli vräkt.

Med vänlig hälsning

Kjell Samuelsson

P.S. Mer att läsa på svaltresan.blogspot.se och facebook.com/svaltresan