Om man är
för sjuk för att orka arbeta, men inte blir sjukskriven, och därmed inte heller
får någon sjukpenning, så hamnar man i fritt fall ekonomiskt. Ytterst få har så
stor ekonomisk buffert att man klarar det någon längre tid.
Man kan
klara sig en begränsad tid. Först skär man kanske ner på utgifter som inte är helt
nödvändiga. Man säljer sådant som man kan avvara. Samtidigt tär man på sin
ekonomiska buffert. Till slut tvingas man skära ner på utgifter som inte är onödiga.
Försäkringar, a-kassa, pensionssparande och liknande. Till sist finns inget mer
att skära ner på, inget mer att sälja, ingen mer buffert. Det är då det börjar.
Först kommer
påminnelserna. Som om man inte redan visste att man borde ha betalat. Man vet
allt för väl, med det finns inga pengar kvar. Sedan kommer kraven. Inkasso! Som
om man inte redan visste. Inkasso! Blotta ordet skrämmer. Företag som
specialiserar sig på att skicka lagom hotfulla brev med lagom hotfulla
juridiska formuleringar. Företag som skor sig på andras olycka.
Det är
alltid fönsterkuvert. Gärna med klatschiga logotyper, så att brevbäraren och
alla som tjuvkikar i brevlådan skall se vilken usel människa man är. Han får
inkassobrev! Och är det inte logotyper, så är ofta fönstret så stort att det
går att se vad det handlar om ändå, för att adressen bara tar upp en del av
fönstrets yta.
Till sist
kommer hoten. Kronofogden! Jodå, de har en klatschig logotyp på kuverten de
också. Och de har maktmedel som inte inkassobolagen har. De kan driva in din
lön och mäta ut dina ägodelar. De kan tvinga dig från hus och hem. Vill det sig
riktigt illa kan det till och med komma delgivningsmän. De kräver underskrift
som bevis på att man tagit emot försändelsen och sedan får man en saftig
räkning för deras tjänster. Som om inte pengarna redan var tillräckligt slut.
I början
kontaktar man alla dem som skickar påminnelser, krav och hot. Man försöker
förklara hur det ligger till. Att man är för sjuk för att orka arbeta, men ändå
inte får någon sjukpenning. Till en början är de flesta om inte vänliga, så
åtminstone inte ovänliga. De förklarar sakligt problemets art. Att man inte har
betalat. Som om man inte visste. När de till sist inser att man inte kommer att
kunna betala, hur många gånger de än förklarar, så kommer den nästan alltid
till sist. Frasen. Frasen som de alla använder när de tycker att det är
slutdiskuterat. ”Det kan vi inte ta någon hänsyn till.”
Proceduren
upprepas. Igen och igen. Man vill ju göra rätt för sig. Det är inte det som är
problemet. Problemet är ju att man inte har några pengar.
Till slut
ger även den ihärdigaste upp. Ingen orkar i längden förklara om och om igen att
man visst vill göra rätt för sig, men att man inte kan. Att man inte har några
pengar för att man är för sjuk för att orka arbeta, men ändå inte får någon
sjukpenning. Hur många gånger skall man orka ringa och förklara? Till sist
slutar man ringa.
Om man ändå
inget kan göra, så är det ju ingen större idé att ens öppna breven. Det tjänar
ju inget till. Man har ju i alla fall inga pengar, hur många brev de än
skickar.
Breven samlar
sig på hög. Högarna växer. Ju större högarna blir, desto sämre mår man.
Breven
fortsätter komma. Fler och fler. Tjockare och större. Som om det gjorde någon
skillnad hur tjockt och stort brevet är. Man har inte mer pengar för det.
Att uppleva
det jag beskrivit ovan skulle vara oerhört pressande även om man var fullt
frisk. Om det sker medan infektionerna brinner i kroppen är det så stressande
att det kan knäcka även den starkaste. I mitt fall var det en starkt bidragande
orsak till att jag drabbades av en djup utmattningsdepression, som jag
fortfarande kämpar för att ta mig ur.
Jag har
förstått vid samtal med psykologer, kuratorer, läkare och andra att det inte är
särskilt ovanligt att man reagerar så här. Man drabbas av kuvertskräck. Ändå fortsätter
breven komma. Till vilken nytta? Vad tror man sig kunna åstadkomma?
Jag har levt
med kuvertskräck i många år. Jag har stora högar med brev som är öppnade.
Somliga slänger dem. Det har jag inte gjort, för då skulle jag avhända mig
möjligheten att använda dem som bevis i framtiden.
När jag
mådde som sämst, så öppnade jag inga brev alls. Nu öppnar jag de flesta brev
som kommer, men vissa avsändares brev läggs fortfarande på hög. Jag har ju ändå
inga pengar, så jag kan inte betala!
Håller med. Det är ingen idé att öppna dem när man vet att det inte går att göra något åt det. Kram Nina
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen mig!!
SvaraRadera