Det kom ett svar. Typ...

I mitt förra blogginlägg ”E-post till myndigheter 151022” kunde ni läsa ett brev som jag just skickat till ett antal mottagare inom Försäkringskassan, Skatteverket, Ekerö kommun och regering och riksdag. Redan samma dag kom ett svar. Typ. Eller kanske ickesvar vore ett bättre namn. Detta svar/ickesvar har föregåtts av en lång brevkonversation. För den som vill läsa hela konversationen följer här ett antal länkar i kronologisk ordning.

https://onedrive.live.com/redir?resid=458F99C9019B7833!127&authkey=!AFmnWbDvok_FVjQ&ithint=file%2cpdf

https://onedrive.live.com/redir?resid=458F99C9019B7833!126&authkey=!APbuU8CmeO2CXcU&ithint=file%2cpdf

https://onedrive.live.com/redir?resid=458F99C9019B7833!125&authkey=!AARF657cx_YYrzQ&ithint=file%2cpdf

https://onedrive.live.com/redir?resid=458F99C9019B7833!128&authkey=!AB7E1zOyJJ-PPGE&ithint=file%2cpdf

https://onedrive.live.com/redir?resid=458F99C9019B7833!135&authkey=!AD_ydv61jzwrC88&ithint=file%2cpdf

https://onedrive.live.com/redir?resid=458F99C9019B7833!129&authkey=!AEiWbWRRiF4utZI&ithint=file%2cpdf

https://onedrive.live.com/redir?resid=458F99C9019B7833!133&authkey=!AF7FvlwEFaAOXYo&ithint=file%2cpdf

Mitt senaste svar följer nedan:

Hej Lena!

En kollega på Chalmers sa en gång: ”Det enda förakt som är större än folkets förakt för politikerna är politikernas förakt för folket”. Om det ligger någon sanning i det, så är demokratin i fara. Professor Jerzy Einhorn sa i sitt tal vid riksdagens manifestation den 27 januari 1998 till minnet av Förintelsen: ”Demokratin har många brister, men alternativen är djupt skrämmande.” Han sa också. ”Demokrati måste ständigt vårdas och värnas.” Om demokratin skall överleva, så måste medborgarna och deras valda representanter respektera varandra. Vill vi möta respekt, så måste vi också behandla andra med respekt.

1 oktober skickade jag ett brev till bland andra socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. I detta brev riktade jag ett antal frågor till henne. Redan samma dag kom ett svar. Föredömligt snabbt. Svaret kom dock inte från Annika Strandhäll, utan från Lena Bergström Wiegurd, Brevhandläggare åt socialförsäkringsminister Strandhäll, Socialdepartementet. Svaret från Lena Bergström Wiegurd började så här:

Hej Kjell

Tack för ditt brev och för att du delar med dig av dina erfarenheter till regeringen. Jag beklagar den jobbiga situation som du beskriver i ditt brev.

Som du kanske känner till kan varken politiska tjänstemän eller statsråd kommentera eller ingripa i enskilda fall.

Detta skulle kunna uppfattas som ministerstyre, vilket är förbjudet enligt svensk lag. Jag måste därför tyvärr hänvisa dig till berörda myndigheter direkt.

2 oktober skickade jag ett nytt brev, som svar på brevet från Lena Bergström Wiegurd. Detta brev besvarades aldrig.

22 oktober skickade jag ett nytt brev, även denna gång till bland andra socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, för att påminna om att jag fortfarande väntar på svar. Även denna gång kom ett svar redan samma dag. Även denna gång från Lena Bergström Wiegurd. Svaret löd så här:

Hej Kjell

Tack för ditt brev och för att du delar med dig av dina erfarenheter till regeringen. Jag beklagar den svåra situation som du beskriver i ditt brev.

Som du kanske känner till kan varken politiska tjänstemän eller statsråd kommentera eller ingripa i enskilda fall.

Detta skulle kunna uppfattas som ministerstyre, vilket är förbjudet enligt svensk lag. Jag måste därför hänvisa dig till Försäkringskassan för att få svar på dina frågor.

Jag har förståelse för att en minister inte hinner svara på alla brev själv. Jag kan till och med ha en viss förståelse för att man använder standardsvar, men jag har ingen som helst förståelse för att man skickar samma standardsvar två gånger om, till samma mottagare och i samma ärende. Det är nonchalant och respektlöst, och främjar inte på något sätt uppbyggnad av ömsesidig respekt.

Eftersom bifogade mail inte verkar bli lästa, upprepar jag de frågor jag ställde:

Annika Strandhäll, som högsta politiskt ansvariga för våra lagstadgade socialförsäkringar, vad har du för kommentarer till det jag skrivit? Du sa nyligen att ”Vår ambition är att se till att människor får, på ett individuellt plan, det stöd och den hjälp som man behöver för att komma tillbaks till arbetsmarknaden så snart som möjligt.” Jag är beredd att påbörja resan tillbaka till arbetsmarknaden i morgon dag. Det enda stöd jag behöver är att myndigheterna slutar bryta mot lagen. Jag behöver få ut det ekonomiska stöd som jag enligt lagen har rätt till. Jag behöver få bort det ”yrkesförbud” som Skatteverket belagt mig med genom att dra in min F-skatt och momsregistrering. Vad tänker du göra för att bidra till att detta blir verklighet? Är du beredd att skrida till handling, eller var det du sa bara tomma ord?

Man kan tycka vad man vill om ministerstyre, jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om detta. Jag nöjer mig med att konstatera att regeringen, enligt regeringsformen, har laglig rätt att diktera hur myndigheterna skall utföra sina arbetsuppgifter. Om en myndighet inte följer lagen finns därmed inget hinder för regeringen att ingripa.

Om jag vore socialförsäkringsminister och i rikstäckande media basunerade ut att ” Vår ambition är att se till att människor får, på ett individuellt plan, det stöd och den hjälp som man behöver för att komma tillbaks till arbetsmarknaden så snart som möjligt.”, så skulle jag finna det utomordentligt allvarligt om en eller flera av de myndigheter som administrerar socialförsäkringen saboterar denna ambition genom att inte följa lagen. Jag skulle omgående se till att den regering som jag var del av gav tydliga instruktioner till den eller de myndigheterna att omgående ändra sitt arbetssätt så att lagen följs.

Jag kan inte se några som helst hinder för socialförsäkringsministern att svara på de frågor jag ställt utan att vare sig kommentera eller ingripa i enskilda fall. Det har fungerat utmärkt att ge allmänna svar tidigare, och det fungerar precis lika bra nu.

Jag ser med spänning fram emot socialförsäkringsministerns svar!

Med vänlig hälsning

Kjell Samuelsson

E-post till myndigheter 151022

Till:

Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister

Ann-Marie Begler, generaldirektör Försäkringskassan

Ann Persson Grivas, f.d. vikarierande generaldirektör Försäkringskassan

Övriga i försäkringskassans ledning

Lennart Strandberg, kontorschef Skatteverket Örnsköldsvik

Adam Reuterskiöld, kommunalråd i Ekerö kommun

Kjell Öhrström, ordförande i socialnämnden i Ekerö kommun

Kopia:

Stefan Löfven, statsminister, partiledare Socialdemokraterna

Gustav Fridolin, utbildningsminister, språkrör Miljöpartiet

Åsa Romson, klimat- och miljöminister, vice statsminister, språkrör miljöpartiet

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet

Jan Björklund, partiledare Folkpartiet

Annie Lööf, partiledare Centerpartiet

Anna Kinberg Batra, partiledare Moderaterna

Ebba Busch Thor, partiledare Kristdemokraterna

Helén Eriksson, Försäkringskassan

Maud Aronsson, Försäkringskassan

Kaja Jokobsen, Försäkringskassan

Jacky Pereira Hadaya, Försäkringskassan

Stefan Svensson, sektionschef Försäkringskassan Sundbyberg

Evin Zarei, sektionschef Försäkringskassan Sundbyberg

Tomas Hellström, Sektionschef, Skatteverket Stockholm

Hanna Svensson, oppositionsråd Ekerö kommun

Inger Sehlqvist, personligt ombud Ekerö kommun

Inger Granefjärd, budget- och skuldrådgivare Ekerö kommun

Bilagor:

Tidigare email

==========

Nu har det gått ytterligare en dryg vecka. Fortfarande inget svar från någon av adressaterna.

Jag påminner åter om förvaltningslagen, 4 §, 2 st. – ”Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt”. Bortsett från att det är respektlöst, arrogant och maktfullkomligt av myndighetspersoner att inte besvara frågor från enskilda, så är det alltså ett brott.

Sedan mitt förra påminnelsemail har jag blivit kontaktad av Stefan Svensson och Evin Zarei på Försäkringskassan i Sundbyberg. De ville erbjuda mig ett ”informativt” möte. Försäkringskassans utgångspunkt är alltså uppenbarligen att jag fortfarande inte förstått de beslut som fattats och att man därför behöver förklara ytterligare. Finns det då ingen gräns för hur mycket respektlöshet, arrogans och maktfullkomlighet Försäkringskassan förmår att uppvisa? Jag är sjuk, inte dum i huvudet. För tydlighets skull vill jag påpeka att udden i denna kritik inte är riktad mot Stefan och Evin, som fått agera budbärare utan att ha befogenhet att förändra något, utan mot dem som givit dem uppdraget.

Problemet är inte att jag inte förstått de beslut som fattats. Problemet är att Försäkringskassan inte följt lagen när besluten fattades. Försäkringskassan har inte heller stått fast vid utfästelser som gjorts då jag tagit kontakt i frågan. Jag har nogsamt påpekat detta och även citerat aktuell lagtext. Än så länge har ingen från Försäkringskassan vare sig bemött eller kommenterat detta. De svar jag fått har i stället samtliga varit på temat ”Vi ändrar inget, vi struntar i vad du säger, vi struntar i vad lagen säger, vi gör som vi vill, och är du inte nöjd får du dra oss inför domstol.”

Jag har också ställt ett antal frågor, föranledda av de kontakter jag haft med Försäkringskassan under året. Än så länge har ingen från Försäkringskassan besvarat någon av dessa frågor. Bortsett från att det är respektlöst, arrogant och maktfullkomligt, så är det alltså, som påpekats ovan, även ett lagbrott. Försäkringskassan fortsätter att bryta mot lagen.

Jag kräver att ni tar tag i mitt ärende NU! Om ni klarade av att göra fel på fyra dagar, så kan ni klara av att rätta till felet på fyra dagar också. Som en konsekvens av ert agerande har jag inte kunnat ta del av den arbetslivsintroduktion som jag har rätt till. Jag har därigenom förlorat ekonomisk ersättning som jag har rätt till. Jag kräver att ni rättar till även detta NU!

Det har nu gått tre månader sedan jag blev utförsäkrad. Jag kommer därför nu att på nytt ansöka om sjukpenning. Jag förväntar mig att denna ansökan behandlas i enlighet med gällande lagstiftning. Skulle Försäkringskassan av någon anledning ha något att invända mot de uppgifter jag lämnar, så förutsätter jag att jag blir kontaktad för klargörande innan något beslut fattas.

==========

Jag har inte heller fått svar från Skatteverket på den skrivelse om F-skatt och momsregistrering som jag skickade 1 oktober. Så länge jag inte återfått F-skatt och momsregistrering kan jag inte påbörja arbetet med att starta upp mitt företag och därmed inte heller inleda min återgång till arbete. Det är nu ungefär ett år sedan jag tog första kontakten i detta ärende och jag kan inte se någon anledning till ytterligare dröjsmål utan förväntar mig svar och en lösning NU!

==========

Jag har inte heller fått svar från någon representant för Ekerö kommun. Jag har däremot nyligen varit i kontakt med Kungälvs kommun och kan konstatera att de levererat mer på en enda dag än vad Ekerö kommun lyckats leverera på flera år.

==========

Det är nu drygt 15 månader sedan min celiaki diagnostiserades. Det är drygt 12 månader sedan jag började äta glutenfri kost. Jag har varit helt infektionsfri sedan dess och min fysiska hälsa förbättras kontinuerligt. Så gott som dagligen betonas från såväl myndigheter som politiker av alla färger vikten av att långtidssjuka kommer åter i arbete. Jag vill inget hellre, och skulle gladeligen ägna all tid och energi jag kan uppbringa åt detta. I stället ägnar jag den tiden och energin åt att kämpa mot myndigheter som systematiskt bryter mot lagen. Detta orsakar stress, oro, ångest och sömnproblem och har lett till att min utmattningsdepression nu blivit så mycket värre att jag nu är sjukskriven på heltid igen i stället för som tidigare 75 %.

==========

Från och med denna vecka har jag påbörjat publicering av information om mitt ärende på en blogg och en facebooksida. Jag nämner detta för att ni skall vara informerade. Jag kommer att publicera innehållet i detta brev. Jag kommer också att publicera information om vilka som svarar och vilka som inte svarar, samt vad jag får för svar. Vid behov kan jag också komma att informera valda medier.

Med vänlig hälsning

Kjell Samuelsson

Förvaltningslagen, 4 §, 2 st.

"Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt."

Så lyder det. Andra stycket i förvaltningslagens fjärde paragraf.

Det är länge sedan jag tappade räkningen på hur många gånger jag varit i kontakt med myndigheter av olika anledningar. I dessa kontakter har ofta hänvisats till olika lagar.

Kunskap är makt. För att kunna hävda min rätt och bemöta myndigheter när de hänvisar till olika lagar har jag systematiskt börjat läsa igenom de lagar de hänvisar till. Det tar naturligtvis en hel del tid, för lagtext är inget man skummar igenom, men jag har hittat en del favoritstycken i de lagar jag läst. Ett av mina absoluta favoritstycken är just andra stycket i förvaltningslagens fjärde paragraf. Så här ser hela fjärde paragrafen ut:

Förvaltningslag (1986:223)

Myndigheternas serviceskyldighet

4 § Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd
och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den
enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.

Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör
myndigheten hjälpa honom till rätta.

Smaka på orden, en bit i taget!

”Varje myndighet...” Det betyder att det gäller alla myndigheter, utan undantag.

”...skall lämna upplysningar, vägledning, råd...” Inte får, inte kan, inte bör, utan SKALL lämna upplysningar, vägledning, råd...  De är tvungna! Enligt lagen!

Till sist då mitt favoritstycke. ”Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.” Enskilda – det är du och jag det. Enskilda medborgare. Och så var det det där fina ordet SKALL igen. SKALL besvaras! Så snart som möjligt. Vad innebär egentligen så snart som möjligt? Ja, det är naturligtvis inte lika glasklart som resten av texten, men en sak är i alla fall glasklar – om man inte svarar alls, då har man inte svarat så snart som möjligt.

Om lagen säger att man SKALL besvara frågor från enskilda så snart som möjligt, och man som myndighetsperson inte svarar alls, då bryter man mot lagen. Om man bryter mot lagen, då är man en brottsling.

                                              

Det ger mig kraft i min kamp att veta att varje gång jag skickar ett meddelande med en ny fråga till en myndighetsperson som försöker gömma sig och tiga ihjäl problemet, så gör jag den personen till en brottsling. Nu har de gömt sig länge nog! Nu är det dags att sätta strålkastarljuset på brottslingarna!

Om du vill läsa mer om förvaltningslagen så finns den på

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/_sfs-1986-223/

Kuvertskräck

Om man är för sjuk för att orka arbeta, men inte blir sjukskriven, och därmed inte heller får någon sjukpenning, så hamnar man i fritt fall ekonomiskt. Ytterst få har så stor ekonomisk buffert att man klarar det någon längre tid.

Man kan klara sig en begränsad tid. Först skär man kanske ner på utgifter som inte är helt nödvändiga. Man säljer sådant som man kan avvara. Samtidigt tär man på sin ekonomiska buffert. Till slut tvingas man skära ner på utgifter som inte är onödiga. Försäkringar, a-kassa, pensionssparande och liknande. Till sist finns inget mer att skära ner på, inget mer att sälja, ingen mer buffert. Det är då det börjar.

Först kommer påminnelserna. Som om man inte redan visste att man borde ha betalat. Man vet allt för väl, med det finns inga pengar kvar. Sedan kommer kraven. Inkasso! Som om man inte redan visste. Inkasso! Blotta ordet skrämmer. Företag som specialiserar sig på att skicka lagom hotfulla brev med lagom hotfulla juridiska formuleringar. Företag som skor sig på andras olycka.

Det är alltid fönsterkuvert. Gärna med klatschiga logotyper, så att brevbäraren och alla som tjuvkikar i brevlådan skall se vilken usel människa man är. Han får inkassobrev! Och är det inte logotyper, så är ofta fönstret så stort att det går att se vad det handlar om ändå, för att adressen bara tar upp en del av fönstrets yta.

Till sist kommer hoten. Kronofogden! Jodå, de har en klatschig logotyp på kuverten de också. Och de har maktmedel som inte inkassobolagen har. De kan driva in din lön och mäta ut dina ägodelar. De kan tvinga dig från hus och hem. Vill det sig riktigt illa kan det till och med komma delgivningsmän. De kräver underskrift som bevis på att man tagit emot försändelsen och sedan får man en saftig räkning för deras tjänster. Som om inte pengarna redan var tillräckligt slut.

I början kontaktar man alla dem som skickar påminnelser, krav och hot. Man försöker förklara hur det ligger till. Att man är för sjuk för att orka arbeta, men ändå inte får någon sjukpenning. Till en början är de flesta om inte vänliga, så åtminstone inte ovänliga. De förklarar sakligt problemets art. Att man inte har betalat. Som om man inte visste. När de till sist inser att man inte kommer att kunna betala, hur många gånger de än förklarar, så kommer den nästan alltid till sist. Frasen. Frasen som de alla använder när de tycker att det är slutdiskuterat. ”Det kan vi inte ta någon hänsyn till.”

Proceduren upprepas. Igen och igen. Man vill ju göra rätt för sig. Det är inte det som är problemet. Problemet är ju att man inte har några pengar.

Till slut ger även den ihärdigaste upp. Ingen orkar i längden förklara om och om igen att man visst vill göra rätt för sig, men att man inte kan. Att man inte har några pengar för att man är för sjuk för att orka arbeta, men ändå inte får någon sjukpenning. Hur många gånger skall man orka ringa och förklara? Till sist slutar man ringa.

Om man ändå inget kan göra, så är det ju ingen större idé att ens öppna breven. Det tjänar ju inget till. Man har ju i alla fall inga pengar, hur många brev de än skickar.

Breven samlar sig på hög. Högarna växer. Ju större högarna blir, desto sämre mår man.

Breven fortsätter komma. Fler och fler. Tjockare och större. Som om det gjorde någon skillnad hur tjockt och stort brevet är. Man har inte mer pengar för det.

Att uppleva det jag beskrivit ovan skulle vara oerhört pressande även om man var fullt frisk. Om det sker medan infektionerna brinner i kroppen är det så stressande att det kan knäcka även den starkaste. I mitt fall var det en starkt bidragande orsak till att jag drabbades av en djup utmattningsdepression, som jag fortfarande kämpar för att ta mig ur.

Jag har förstått vid samtal med psykologer, kuratorer, läkare och andra att det inte är särskilt ovanligt att man reagerar så här. Man drabbas av kuvertskräck. Ändå fortsätter breven komma. Till vilken nytta? Vad tror man sig kunna åstadkomma?

Jag har levt med kuvertskräck i många år. Jag har stora högar med brev som är öppnade. Somliga slänger dem. Det har jag inte gjort, för då skulle jag avhända mig möjligheten att använda dem som bevis i framtiden.

När jag mådde som sämst, så öppnade jag inga brev alls. Nu öppnar jag de flesta brev som kommer, men vissa avsändares brev läggs fortfarande på hög. Jag har ju ändå inga pengar, så jag kan inte betala!

I begynnelsen var infektioner

För ett drygt år sedan fick jag diagnosen celiaki, eller glutenintolerans som det kallas på vanlig svenska. Jag tål inte proteinet gluten som finns i vete, råg och korn.

När jag började äta glutenfri kost upphörde infektionerna omgående. Jag trodde då att det var början till slutet på en mer än ett decennium lång mardröm. Föga anade jag att det var nu den svåraste kampen skulle börja. Kampen mot myndigheterna.

10 mars 2005 besökte jag Ekerö vårdcentral. Jag hade då länge drabbats av kraftiga infektioner som varade allt längre och återkom allt tätare. Jag har alltid blivit förkyld lätt, men efter millennieskiftet hade problemen tilltagit.

Efter ett snabbt blodprov fick jag ett lika snabbt besked. ”Vi hittar inga bakterier, det är en vanlig virusinfektion, den går över av sig själv.” Under åren som följde fick jag höra samma sak om igen. Jag blev ignorerad, ifrågasatt, avfärdad och behandlad som en hypokondriker. Själv var jag övertygad om att det inte var fullt så enkelt. I dag vet vi att jag hade rätt. Jag har nu ätit glutenfri kost i ett drygt år och varit infektionsfri lika länge.

Under resans gång konstaterades också lågmalignt lymfom (en ”lågelakartad” form av blodcancer), utmattningsdepression (utbrändhet), magsår och en del annat smått och gott.

Eftersom det ”bara var en vanlig virusinfektion” blev jag inte sjukskriven. Att jag större delen av tiden var för sjuk för att orka arbeta spelade ingen roll. Det tog nästan sju år innan jag till slut blev sjukskriven.

Konsekvenserna av att bara kunna jobba korta perioder och däremellan sakna inkomst blir naturligtvis katastrofala. Jag är i dag helt utblottad. Jag har tvingats gå från hus och hem och jag är skuldsatt upp över öronen.

Denna blogg är tänkt att beskriva den kamp jag fört under mer än ett decennium, och fortfarande för, mot sjukdom, maktmissbruk och en välfärd i sönderfall. Vi har fått ett nytt Sverige. Ett Sverige med systemfel i samhället. Vården är så upptagen med att leka företag att man inte har tid att lyssna på patienterna. Myndigheter bryter systematiskt mot lagen. Makthavare bemöter dem de är satta att tjäna med respektlöshet, arrogans och maktfullkomlighet.

Jag tänker sätta strålkastaren på de fel som begås. Jag tänker också sätta blåslampan i baken på de makthavare som missbrukar sin ställning. Somliga kommer säkert att tycka illa om det jag skriver, men det ser jag närmast som en merit. Om jag kan få till stånd någon form av förändring, så är det värt det. Och om man redan förlorat allt, så finns det ju inget mer att förlora.

Jag kommer huvudsakligen att publicera två typer av inlägg, dels av berättande karaktär, där jag redogör för vad som hänt och händer, dels inlägg av mer reflekterande karaktär, där jag tar upp och kommenterar något specifikt ämne med anknytning till det jag upplevt. Parallellt kommer jag också att publicera inlägg om vad som händer just nu på en facebooksida med samma namn. Adressen till facebooksidan är facebook.com/svaltresan